Majunie

Sluttampen av terminen och det har varit ovanligt mycket att göra för mig. Mitt jobb brukar trappas ned i slutet av terminen men inte i år. Snarare tvärtom. Jag har flera gånger fått stänga dörren om mig för att bara andas. Jag älskar mitt jobb men de här två terminerna har varit riktigt tuffa. Jag har inte räckt till. Varken på jobbet eller orkat hålla hemmet rent och fint. Milo är den jag försummat minst och det är jag nöjd med. Han är ju viktigast av alla trots allt. Över nationaldagen var vi några nätter på landet. Jag och Milo åkte ut redan tisdagen med mormor och morfar, lycklig liten kille! Jag har nog aldrig suttit stilla så mycket där. Inte sen jag fick barn. Min kropp behövde verkligen det. Jag tankade energi och sen åkte vi till Avesta ett dygn och tankade kärlek (och firade Sandra). Jag har haft mycket dålig sömnkvalitet de senaste veckorna men bredvid Disa fick min kropp som vanligt lugn. 

 

Vi hade sommarfest på jobbet igår. Jag körde hem vid 19 men har minnesluckor från kvällen och helt borta i natt. Observera att jag inte drack något alls. Ändå så borta.

Milo opererade bort halsmandlarna i mars och sen dess har han inte haft feber. Förrän i natt.

När Andreas bar in en gråtande Milo och sa att han hade feber knöt det sig i bröstet på mig. Kroppen glömmer inte men den är förvirrad för jag fick för mig att det var kramp vi var rädda för. Jag tror inte ens jag fattade att det var min son det gällde och inte någon av mina döttrar. Hjärnan...Kroppen...ångestfyllda drömmar följde natten. I morse mindes jag inte att Milo var sjuk. Han och A sov när jag gick upp till duschen men det är inte ovanligt. Först när jag borstade tänderna och fortfarande inte kommit upp insåg jag att Milo varit sjuk i natt. Andreas hade honom hemma men han har varit pigg idag. Ingen feber under dagen och inga andra sjukdomssymptom. Känner oro för att skoven är tillbaka.

 

När jag kom hem från jobbet ville jag bara göra Milo och Andreas sällskap i soffan men jag la i en tvättmaskin eftersom vi är borta I helgen och började med middag och steka pannkakor till helgens utfykt. Allt blev kaos. Ärtpasta blev en kräm, pannkakorna brända och fula. Brandlarmet drog dessutom igång och Milo fick panik. Själv hörde jag inte lika mycket eftersom båda mina öron svullnat igen och vänster trumhinnan förmodligen spricker när som helst.

Livet...

 

Det blev både middag och plättar tillslut och efter jag städat undan allt sjönk jag äntligen ner i soffan. Då kröp Milo upp bredvid mig och sa "mamma ska sova med mig". Allt i min kropp skrek efter egentid men hur säger man nej? När vi gick ner insåg jag att jag glömt bort tvätten...🤦‍♀️

Andreas tog hand om den så när Milo somnat går jag raka vägen till sängen! Milo har precis lagt från sig paddan och sagt Mamma är bäst. Det behövde jag höra❣ snart sover vi nog båda.