Majunie

Milo har feber. Han blir ibland som ett monster då. Bokstavligt talat. Skriker rakt ut, vrålar om man så bara nuddar honom. Ibland halucinerar han.

 

Inatt var det värsta enskilda natten vi haft som föräldrar. Tjejerna var vakna mer nattetid vilket var jobbigt i längden men de var alltid glada och ofta självständiga i sin lek nattetid. Milo däremot...arg, så arg. Det var bara pappa som gällde i natt. Som oftast. Jag var överflödig. Att inte vara behövd och till och med ett störande moment är ingen trevlig upplevelse. Tillslut vilade hans varma panna mot min kind, andetagen lugna efter att alvedonen började verka. Så vaknade han plötsligt igen och så fullkomligt vansinnig över att han låg på min axel. Varför låg jag alls där i sängen!?

Vardagen är lätt nu mot förr men så fort febern kommer minns hela min kropp åren med dravets. Jag får fysiskt ont i kroppen. Ångest i bröstet. Jag vill ha honom nära. Känna varje muskel i hans kropp som, av den höga febern, är lite ryckiga. Min kropp pratar samma språk som febern, registrerar varje signal i Milos kropp. När han inte vill ligga nära mig blir det jobbigt i mig. Jag behöver ha koll. Behöver vara behövd. Jag är andrahandssorteringen som ibland duger att ligga uppe på...