Majunie

Min kropp vibrerar av ångest. Jag har varit sjukskriven sen innan Coronan tog sig in i människors medvetenhet och vardag i Sverige. Beordrad vila för att inte föda. Jag trivs i mitt eget sällskap så mitt största problem är inte att vara isolerad. Den bästa medicinen för mig är däremot promenader. Jag ligger naturligt lågt på sertralin i kroppen och har ätit det sedan flera år tillbaka men valt att sänka min dos under graviditeten. Jag hade behövt mina promenader.

 

Nu har vi en pandemi. Jag har inte panik över det. En oro för vad viruset gör och kan göra mot människor jag bryr mig om och för samhälle och ekonomi i stort, men jag är inte rädd för mitt liv eller bebis. Samtidigt vet vi så lite så jag tror på försiktighet oavsett om man är i riskgrupp eller ej, inte minst för att vården ska hinna ta hand om de sjukaste. Vi alla kan inte bli sjuka samtidigt.

 

Nu är inte längre bara jag isolerad och allt vi matas med i alla kanaler är kris. Det behöver vara så eftersom vi befinner oss i en väldigt speciell situation men jag känner också en oerhörd frustration över media. De vrider och vänder på rubriker så de låter så illa de kan och ställer ofta rent av korkade frågor till experter. Överväger att stänga ner all elektronik för att slippa bombarderas men vill samtidigt ha fakta. Rätt fakta. 

 

Jag har inget skydd kvar. Jag använder alla mina strategier för att inte panika ur totalt i ångestattacker men allt står mig upp i halsen. Trött på att ha ont, inte få sova, inte orka roa småförkyld Milo hemma, renovering som drar ut på tiden, och värst av allt, jag kan behöva föda ensam. Har Andreas förkylningssymptom får han inte vara med och det är fullt rimligt men ändå fruktansvärt jobbigt och stressande. Imorse vaknade han och kände sig inte helt frisk. Han har jobbat hemifrån senaste tiden. Han är den som handlar hem åt oss men supernoga med handtvätt osv. Förmodligen är det Milos förkylning men de testar inte partners på förlossningen, bara mamman. Rimligt som sagt men alla orosmoment...Jag mår inte bra av dem.

 

 

Det kraftigare sammandragningarna har kommit vid några tillfällen. Relativt täta och intensiva men inte så långa, snitt 30sek, och ska vara upp emot 1min för att ses som att förlossningen är igång. Det har varat några timmar för att sen klingat av. Glad att hon är skyddad i min mage, att mitt stillasittande ger effekt, men vill också föda för att slippa fundera mer på den saken. 

Hon följer sin kurva enligt mätning av SF-mått. Föds hon nu skulle hon klara sig bra fast det är en månad kvar.