Majunie

Varm och lite klibbig hud. Lukten av sjukdom. Gnället. Ögonen. Hjälplöst oförstående. Mamma...varför tar du inte bort det jobbiga? Termometerns siffror som bara fortsätter. Pip då!! Inte högre! Allmäntillståndet så påverkat. Orkar inget. Leker inte. Alla mina sinnen minns en annan tid och min kropp larmar om fara.

 

Han och jag som team igen i nattmörkret. 20år av kärlek, 10år av barnavård. Ringrostiga. Jag orolig över Meja. Han orolig över mig. Det säger han inte men jag känner det. Förstår det. Livet är så trasigt. Vi pusslar och pusslar men det faller hela tiden bort bitar för oss. Var är mallen? Var är bilden man kan tjuvtitta på för att lägga rätt? Hur ska man kunna lägga rätt när originalbilden redan suddat ut två barn?

 

Hennes lilla kropp så påverkad. Mitt förstånd påminner mig om normal förkylningspåverkan men när jag googlar tappar jag förståndet. Läser på 1177 och känner i varenda del av min kropp att jag inte kan bedöma mitt barns mående. Minns inte ens vilken dag hon var frisk sist. Allt flyter samman. När bajsade hon? Kissade? Åt normalt? Hur länge har hon egentligen haft hög feber?

 

Sen kommer Milo. Inte heller frisk men ler mot sin syster och hon orkar le tillbaka. Han skojar med henne och hennes bubblande skratt letar sig ut. Hon orkar skratta! Febriga ögon, snorig näsa och bars legat och gjort ingenting en lång stund men hon skrattade.

Snart vänder det!