Fem år.
Min kropp skakar på insidan. Den gråter. Blodet rusar. Så fylld av sorg och saknad. Tankar kring hur det kunde ha blivit. Hur Nova hade varit om hennes kropp inte givit upp där i ECMO för fem år sen. Vad hade hänt då? Med henne?Med oss? Det är så mycket jag som har formats av den förlusten. Besvikelse till livet. Orättvisan. Ödmjukheten och mottot om man inte lever så lever man ändå inte. Jag minns knappt vem jag var innan mina flickor. Så många omställningar. Bli mamma. Bli mamma till tvillingar. Bli mamma till svårt sjuka tvillingar. Bli mamma till en död och en levande tvilling. Bli mamma till tvillingar i himlen. Ett före och ett efter varje steg. Jag har tappat bort mig själv många gånger. Tappat bort mig och Andreas i vår relation. Tappat lusten till livet. Bara känt smärta. Och börjat andats igen. För det gör man. På något mirakulöst sätt gör man det. Ikväll är det inga lätta andetag. Nästan konstgjord andning. Aktivt tänka på lugna och djupa andetag, andas in, andas ut, så kanske kroppen slutar skaka på insidan. Sluta vibrera. Det är tårarna av sorg som vill ut men som ögonen ofrivilligt inte släpper fram. Jag kontrollerar inte mig själv. Inte ikväll. Sorgen har makten ikväll. Imorgon andas jag igen.
