Majunie

Vi stoppade bara ut tån i det gamla livet och ändå dränerade det mig så fullständigt. Varje gång jag passerar Karolinska blickar jag upp mot huset där jag tagit avsked av två av mina barn. Att vi passerade och fortsatte till Sachsska barnsjukhus gjorde inte någon skillnad. Dit har jag åkt i akutläkarbil fast då inte med mitt barn men med ett som just då var mitt ansvar. Samma väg, samma miljö som swishade förbi. Nu var det med mitt friska barn vi åkte. Han som bär kärlek för tre. Anspänningen innan var så påtaglig för både mig och A. Vi laddade för det här mötet som om det var det mest avgörande i våra liv. Byggde upp ett skydd runt kroppen, runt hjärtat. Inte låta oss krossas som när vi fick det tunga beskedet om våra fickor. Vi var så rädda för orden från läkarens mun. Skulle han säga något om vår son som inte kunde tas tillbaka när det väl var sagt. Något som skulle bli en ny sanning för oss att förhålla oss till, ett nytt liv, en ny sjukdom. Han gjorde inte det. Tvärtom tog han tillbaka det tidigare läkare sagt. Han gav oss hopp och med det liv. Det dansade på insidan av min kropp. Lättnad. En jublande lättnad. Sen huvudvärk som varken Alvedon eller Ipren bet på. Jag ville skratta och jag ville gråta. Hela känsloregiatret for igenom min kropp. Även rädsla. Nu sänker vi garden igen. Blottar strupen för livet. Låt oss inte behöva det där skyddet vi nu kastat av oss. Låt oss få vara lyckliga i vår vardag och ha ett normalt småbarnsliv. Önskar ingen lyx bara ett hyfsat normalt liv med normala problem och orosmoment.