Majunie

Perfektion.

Den sticker mig i ögonen. Gör ont i hjärtat. Jag vet ju att utåt inte är detsamma som inåt. Det som inte är Instagramvänligt. Det man inte vill att andra ska se eller veta om. Bakom glada leenden gömmer sig tunga erfarenheter. Bredvid vacker inredning döljer sig smuts och kaos. På glada semesterbilder finns en underton av något som saknas... Några.

Eller handlar det om mig ändå? Mitt leende som inte når ögonen. Mina bilder som vinklar för att att dölja det mest smärtsamma bristerna. Mina resor som jag längtat efter men som aldrig någonsin kommer bli kompletta därför att två barn fattas. Hur mycket vi än reser, upplever, njuter så kommer det alltid att finnas ett hål i mig som inte kan fyllas. Det är det som är saknad och besvikelse. 

 

Vi reser snart igen. Allra första gången bara vi tre. Mamman. Pappan. Sonen. Det följer en enkelhet i att vara bara tre. Färre anpassningar, eller bara en anpassning - Milo. Han kommer vara kungen hela veckan. Fast det är han hemma med 🙈😂 Vi hade hellre haft sällskap för att det inte skulle vara lika kännbart hur liten familj vi är men kanske behöver vi just detta. Vara bara tre. 

 

Innan vår nästa resa väntar ett BUMM besök. Vi trodde att vi släppt faran, den största oron, men den bubblade upp igen. Inte i fullständig panik och skräck men nästan. I alla fall en stor klump i magen och en djup suck i hjärtat. 

OM Det nu ska vara något kan det väl få vara något känt. Något alla vet vad det är....så tänkte vi när vi vände oss till vården för utredning. Det vill inte livet ge oss. Aldrig det vanliga. Aldrig enkelt. När vi vet mer delar vi med oss av mer.