Majunie

Ibland är man hunden, ibland lyktstolpen. Ibland är man vindrutan, ibland insekten.

Blottar mig.

Publicerad 2020-04-03 11:21:00 i Dravets syndrom, Gravid, Lillasyster, Lillebror, Mammatankar, Sällsynta diagnoser, Tvillingar i himlen, Älska,

Igår på MVC sammanfattades graviditeten och tankar inför förlossningen. Jag vet inte om det var bra. Så dämpad efteråt och bottenlöst trött fortfarande. Ögonen vill bara gråta. Förvånades över mig själv och min ärlighet. Det var inte min vanliga barnmorska, hon har varit hemma i 3v och nästa vecka har hon semester några dagar så jag har fått träffa en annan ett par gånger.
Hon hörde mig, lyssnade. Hon fick sån liten, liten del av mig men tog det ändå på så stort allvar. Det gjorde mig både glad och rädd.
 
Att sätta ord på sina tankar inför någon annan är skillnad mot att skriva eller tänka. Dessutom med någon utomstående. Det är en läskig, men en viktig form av bearbetning och förberedelse. Förmodligen även viktigt för vårdpersonalen på förlossningen att få vetskap om mina demoner. Min stress, ångest och sorg bor på insidan. Det brukar inte vara någon som märker och ser hur jag mår vilket i de här fallen kan bli farligt. Jag förklarade det och barnmorskan bekräftade och sa att det inte alls märktes något på mig. Jag får alltid höra att jag är stark och lugn men på insidan ser det annorlunda ut när det handlar om mina barn och tankar kring mina barn. Om det skulle hända något dåligt kring förlossningen, framförallt om Andreas inte är där, vet jag inte vad som skulle hända med mig. 
 
Mitt bagage. Oundvikligt att det inte påverkar. Det gjorde det när Milo föddes också. Jag är rädd för helt andra saker än andra inför förlossningen. Jag har strategier, jag har allt i teorin för att hantera det som är svårt men ändå rasar allt då och då. Med facit i hand, när det dessutom lagts på en oro över att inte få ha sin partner med på förlossningen, så borde jag kanske önskat snitt sa jag, även om inte det är vad jag egentligen önskat. Vill du inte det nu, frågade hon. Vet inte.
Förmodligen är det försent. Nu är jag plötsligt relativt långt gången. Fullgången även om det är några veckor till BF-dagen. Hon har velat ut så länge och vi har gjort allt för att bromsa. Nu vill jag bara att hon ska komma ut men jag har så mycket stress i kroppen som verkar stoppa upp. 
 
På måndag har jag läkartid. Det har börjat en ny läkare på min MVC, en kvinna denna gång. Det var på tiden. Hon jobbar dessutom på samma förlossning som jag planeras föda på. Det känns bra att ha tid hos henne även om det också känns jobbigt att igen blotta mig och mina "svagheter". 
 
Det har dött ett spädbarn i corona, 6v gammal. Jag är logisk och förstår allt det här med att när så många människor drabbas så faller det ut på hela befolkningen, även de osannlika utanför riskgrupp. Ändå knöt det sig i bröstet. De är så sköra de små, deras lungor inte redo för så kraftiga virus. Hur ska vi skydda henne? Inte träffa någon alls? Eller iaf inte låta någon hålla henne, pussa hennes små kinder? Ska Milo inte få gå på förskola? Vad är rimligt? Hans vardag som han älskar och de känns väldigt noga med hygien alltid och extra nu men virus smiter med...
Nova dog i lunginflammation efter att ha legat i ECMO. Alla mina tre barn har haft lunginflammation onormalt många gånger och Andreas också. Det finns ingen medicinsk skörhet konstaterad på papper men verkar ju ändå vara så att deras lungor är känslig. Har vår lilla bebis samma genetiska arv? Det kommer vi inte veta. Så många stressande frågor och tankar som ingen kan ge svar på.
 
Vill dock tillägga att det inte är mig eller oss det är mest synd om i samhället i stort. Det är så många som är så mycket mer drabbade!! Vårt största problem bor i min hjärna, min ångest och rädsla att förlora fler barn. Vi har jobb kvar, ingen förändring på ekonomin utöver att jag är sjukskriven, bor stort så att vara isolerad är inte svårt, vi har ett stort nätverk vi kan ha kontakt med på andra sätt och vi har ingen närstående liggandes i resp i corona som vi är oroliga för. Våra problem är inte i proportion till hur många andra har det i Sverige och världen nu men det här är mitt andningshål och jag behövde få min oro ur mig som ett litet hopp om att få distans till tankarna.
 
 
 
Alla mina värden fortsätter vara bra. Blodtryck, socker, järn, SF-mått. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela