Majunie

Inte ens tre veckor gammal och jag undrar vem jag var innan. Meja var verkligen den sista pusselbiten i vår familj. Vi behövde henne, vi alla tre.

 

Jag gör sånt jag inte gjorde med de andra barnen. En duktig mamma sover inte på dagen. En duktig mamma har ett fint och städat hem och hemlagad mat på bordet till övriga familjen. Mejas mamma sitter mycket och bara tittar på henne. Fortfarande. När hon sover och när hon är vaken. Studerar varje detalj i hennes fina ansikte, smeker hennes mjuka hår och pussar på henne. Jag njuter av närhet och tankar kärlek i massor. Verkligen bara njuter. Hennes hjärtslag får mina att slå. Avgörande. Hon är helt avgörande vilket också är läskigt. En bebis kan inte berätta om den är sjuk och jag oroas. För sjukdom och plötsligt spädbarnsdöd och allt annat som kan hända. Osunt. Min hjärna är osund. Det har gått några år sen våra sjukdomsår med flickorna och distansen har bara gjort mig mer rädd att förlora barn. Jag har tydligen inte bearbetat det klart.

 

En dag var Meja slö hela dagen. Sov mer än tidigare. Åt, men mindre. Bajsade inte men kissade. Gav begränsad respons. Hon var bara någon dryg vecka så att hon byter mönster är inte konstigt, jag förstår ju det....men jag fick panik när kvällen kom och hon fortfarande var så passiv. Fullkomlig panik. Det påminde så mycket om Sagas pulsdippar när jag behövt smärtgnugga över bröstet för att hon inte skulle sluta andas och få upp pulsen. Jag var helt övertygad om att om jag somnade skulle Meja inte vakna igen. Det var hemskt. Jag bara grät och trycket över bröstet växte. Andreas var inte helt frisk, hade diffusa symptom som kunde vara covid. Hade Meja det?

 

Andreas ringde KRY och en väldigt trevlig sjuksköterska lugnade lite. Hon tyckte andningen såg fin ut och berättade att vid covid tittar man runt munnen om det är blåfärgat. Mejas hud var normal och fin. Samtalet avslutades och inom en timme vaknade hon till lite och åt. Jag lugnandes även om den dagen fortfarande avviker i beteende mot alla andra dagar med henne hittills. Hon bajsade sen under natten och efter det var hon pigg 😁 Förmodligen var det de som var problemet. Jag har aldrig varit hypokondrisk men nu har det tydligen ändrats. Jag måste nog ta hjälp att hantera de här situationerna. Inte hållbart att bli så rädd.

 

I övrigt har den här första tiden varit alldeles underbar. Hon är en lugn och harmonisk bebis och utöver den där kvällen är det även min känsla i kroppen. Jag känner att jag räcker till även för Milo eftersom Meja är då lugn. Hon äter förstås på natten och jag är lite trött men hittills är nätterna mycket bättre än med syskonen så jag är bara tacksam. Dessutom sover jag med henne på dagen om jag är trött. Mindre prestige denna gång. Jag tar vara på tiden med henne och övrig tid är jag med Milo. Det syns hemma 😅 men det får väl vara så nu denna alltför korta tid!