Majunie

Ibland är man hunden, ibland lyktstolpen. Ibland är man vindrutan, ibland insekten.

Min förlossning med Meja.

Publicerad 2020-05-01 20:53:00 i Dravets syndrom, Gravid, Lillasyster, Mammatankar, Storebror, Tvillingar i himlen, Älska,

Det var så många falska alarm. Så många sammandragningar av kraftigare karaktär som tilltog....och sen klingande av. Jag kände mig också "lurad" efter att fått höra av läkare att jag riskerade en prematur förlossning...plötsligt var istället BF nära och jag hade passerat både tvillingarnas och Milos vecka. Jag var inne i min längsta graviditet och jag fick baby blues innan förlossningen utan att fatta då att det var det som hände. Corona och Sagas dödsdag blev övermäktigt. Dessutom badrumsrenovering, ett hem i kaos och inte få boa...inte ens veta var alla bebissaker var. Det var några tuffa veckor.
 
Tror detta är sista bilden i helfigur, 11 april
 
Fredag 17 april högg det till rejält och jag frös till is i formen av en makaron hängandes över köksbänken. Ska hon flyga ut nu tänkte jag...Andreas agerade snabbt och fick iväg Milo till min syster där vi gjort upp att han skulle sova sen covid19 hindrade ordinarie planen hos mormor & morfar. Det var dagen före Sagas dödsdag och jag kände att hellre att hon kommer snabbt än att det ska landa på 18e. Det gjorde det inte. Det klingade av igen. Milo var dock extremt nöjd med att få sova hos moster och kusin, han ville inte ens hem dagen efter :P Men en stund fick han komma ändå innan proceduren började igen. Värkar som började vid 17 och tilltog men jag vågade inte tro på att det var skarpt denna gång. 
 
Bilden nedan har jag värkar. Jag har bett Andreas att snabba på middagen för det känns som jag snart kommer få svårt att äta p.g.a. ont-illamående.
 
Jag hade mycket is i magen. För mycket enligt Andreas och jag förstår förstås honom eftersom han inte var så sugen på en bilförlossning :) men jag ville inte in och få vända hem och jag ville också mycket hellre stanna hemma så länge som det bara gick. Tillslut så ringde jag förlossningen på BB Stockholm, efter att värkappen sa att jag skulle ringa ambulans, men jag hade inte jätteont och jag såg för mig att jag skulle ha jätteont när det var dags att åka in. BB Stockholm välkomnade in oss direkt, det gjorde bedömningen att det inte skulle klinga av igen 😅
 
Lycklig och spänd Milo blev körd till moster igen och vi rullade mot Dandryd. Värkarna var regelbundna men jag hade inga svårigheter att andas igenom dem. Personalen mötte oss i dörren och var fantastiskt trevliga. Vi var snabba med att förklara att det var vår ena dotters dödsdag och att vi både kunde vara sköra men även ha morbid humor kring det. I mitt förlossningsbrev hade jag även varit öppen med våra erfarenheter. De var helt fantastiska. Varma, empatiska och förstående utan att det blev "för mycket". Vi fick dessutom in ett ljus och en liten blomma för att hedra Saga. 
Rummen var stora och fina. Självklart fanns de typiska sjukhussakerna men precis som vi hoppats var rummen mer familjära än på Danderyd och KS. Vi ville komma ifrån sjukhuskänslan så mycket som möjligt för att låta förlossningen få bli en egen upplevelse och inte förknippas med alla vårdkontakter vi haft genom åren. Vi skämdes bort med supergoda smoothies, mackor och juice men framförallt kärlek och omsorg. 
CTG visade etablerat värkarbete med 4 värkar på 10 minuter och jag var öppen några cm men allt kändes okej. Jag hade inga svårigheter att andas genom värkarna och så fortsatte det vara rätt många timmar. Jag ville spara på lustgasen så länge som möjligt för att ha något att ta till längre fram så jag bet ihop, eller snarare andades. Sova gick dåligt för mig, lite bättre för A och det var bra att han fick vila. Jag blev allt mer sliten av värkarbetet som liksom inte kom vidare. Vi ville gärna att hon skulle få styra förlossningens tempo men det bestämdes att om vattnet inte gått vid halv 4 så skulle hinnorna spräckas. 
 
När personalen kom in vid halv 4 så räckte inte mina andningstekniker längre så vi satte igång lustgasen innan kontrollen hur öppen jag var. Jag fick lustgasen och de skulle precis göra kontroll när vattnet gick spontant. Bebis ville sköta sin förlossning själv :) Vattnet var lite mekoniumfärgat men jag reflekterade faktiskt inte över det då. Man satte trådar(?) på skallen för att kolla att hon mådde okej, vilket man gjorde med Saga med när hon föddes så inga konstigheter. Jag tänkte inte just då att det kunde vara farligt att det var bajs i vattnet fast jag vet det egentligen. Jag blev däremot sämre snabbt, sådär så jag hann bli lite rädd fast det var aldrig någon fara. Började kräkas och varje hulkning smärtade så fruktansvärt mycket. Det gjorde ont överallt, foglossningen gjorde sig också mer än påmind och jag frågade om epidural var försent, det var det inte. Innan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ta den. Nackdelen vid Milos förlossning var att jag inte kände krystvärkarna ordentligt p.g.a. epiduralen men det kändes som att min kropp skulle gå av på mitten och jag mådde på alla sätt väldigt dåligt. Lustgasen vågade jag mig inte på mer eftersom jag kräktes så av den (eller om det var av smärta men jag kopplade det till lustgasen). 
 
Jag hade tur. Narkosläkaren var snabbt på plats. Det tar ju lite tid att lägga den och innan den kickar in och det var ingen fröjd. Jag minns smärtan alltför väl fortfarande. Det gick så fort från fullt hanterbart till total katastrof och det var jobbigt. Min kropp fick en chock. Jag hade tidigare under natten sagt att jag välkomnade smärtan för att det betydde att det närmade sig, riktigt så kände jag inte sen. När epiduralen kickade in kunde jag andas igen. Sådan lättnad!! Exakt samma effekt som när jag födde tjejerna. Efter veckor-månader av brutal foglossning så var det nästan borta. Jag fick vila. Återhämtning. Ladda inför krystvärkarna. Jag kände fortfarande värkarna men återigen kunde jag andas igenom dem utan svårigheter. Jag hade mycket bättre andingsteknik denna förlossning mot de andra två. 
 
Jag ville inte att krystvärkarna skulle komma för snabbt. Jag var så trött. Behövde mer vila och jag fick vila men inte så mycket som jag velat. Lagom till att smärtan kom tillbaka och jag skulle få påfyllning av epiduralen så kom krystvärkarna så jag fick ingen påfyllning. Istället födde jag barn :P Det gick fort sägs det men det var inte så det kändes riktigt. Däremot var det väldigt bra att jag inte hann få någon påfyllning för jag kände verkligen krystvärkarna och jag var så närvarande hela tiden. Det kändes som att jag kände bebisen hela tiden, var hon var i mig och hur hon kom ut mer och mer. Det gjorde sjukt ont och jag minns det med fortfarande, jag minns exakt hur det kändes innan hennes huvud kommit ut. Jag minns att jag bara ville ha det klart och barnmorskan bromsade mig och sa att det blir en kanonkula (läs spricka från A-Ö). BM var så bra. Sen kom hon ut, vår Meja. Massa hår och massa fosterfett, upp på mitt bröst. Hon skrek, hade ögonen öppna och gav respons. Barnmorskan bad oss gnugga henne på över ryggen för att hjälpa till med andningen extra men hon mådde bra och var helt fantastisk. Dessutom ammade hon kort efter förlossningen! Det var fantastiskt. Amningen har strulat så mycket med de tidigare, jag har verkligen fått kämpa för att få det att fungera. Mjölk har jag haft men de har varit svårt med tekniken. Meja gapade så stort och fint direkt. 
 
Eftersom hon bajsat i fostervattnet ville de att vi skulle stanna i 12h på eftervården och Andreas fick också stanna!!! BB Stockholm är nog lite unika med det, att låta pappan stanna i de här tiderna. Jag var så tacksam! Trodde även de mer eller mindre skulle be oss åka sen men så var det defintivt inte. Det var vi som frågade om att få åka för vi ville hem till Milo. Allt var bra vid läkarkontroll osv så vi fick åka hem till storebror :)
 
Det här var min bästa förlossning. Inte minst smärtsam men bästa.
All personal vi träffade var helt fantastiskt.
Rekommenderar BB Stockholm till alla som ska föda i Stockholm.
 
Meja Linnéa föddes 19 april 05.41.
Hon vägde 379?gr och var 50cm lång.
 
(Vi har fött på både KS och Danderyd och har inget negativt att säga om dem heller)
 
 
 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela