Majunie

Det spelar ingen roll hur mycket jag vet att Meja inte har Dravets syndrom. Jag är ändå rädd för kramper eller iaf något odefinierat dåligt i samband med vaccination. Min hjärna kopplar vaccin till fara för det är min erfarenhet. Det sitter så djupt att allt logiskt går ur kroppen. Framförallt 5 månaders vaccinet är förenat med fara men nu är det iaf klart och vi har båda överlevt natten!

 

Jag har många katastroftankar kopplade till barnen. Inte bara i samband med vaccin. Så pass att det påverkar min vardag, vår vardag, mitt föräldrarskap. Mer än bara "en känsla av ångest". Jag vet vad jag ska göra i teorin, vad jag behöver och inte behöver....men tankarna struntar fullständigt i kunskap. De spinner på som de vill och plötsligt gör jag fel saker också. Ger näring åt katastroftankarna istället för att motverka dem.

Jag har påbörjat en KBT-behandling hos psykolog. Borde gjort det för flera år sen men till mitt försvar....jag borde blivit erbjuden det redan efter Novas död. Tycker att samhället borde ha någon form av utarbetad stödinsats när barn dör. Både jag och Andreas hade behövt det. Vi har behövt analysera oss själva och leta upp den hjälp vi behöver. Anser oss vara rätt fungerande och båda är akademiker med koll på samhällets insatser och våra rättigheter samt att vi har ett starkt nätverk runt oss. ..ändå går det massa år utan att vi tar tag i det. Hur är det då får de med sämre förutsättningar?

 

☆☆☆☆☆☆

 

Ingen tvekan om vem som är pappan till Meja 🥰